Alajza Karlsson

När jag gick i låg och-mellanstadie så hade jag lite mer former och jag va inte den vackraste personen, jag blev städigt retat och utstött av min klass, jag hade en två vänner som jag umgicks med, men när vi började sexan så blev jag helt ensam kändes det som. Dom vännerna jag älskade att vara med började umgås med dom andra i min klass och jag kände mig alltid ovälkommen när jag ville vara med och leka med dom.Även om dom inte sa det så märkte jag det på deras kropps språk och hur dom tittade på mig. Jag hade det svårt med kärnämnerna dvs matte,svenska och engelska, det var inget jag var bra på och det ledde till att jag fick gå ifrån min klass för att ha speciell lärare som hjälpte mig. Redan där så kände jag mig mindre värd. Varför kunde inte jag få sitta i samma klassrum med mina klasskamrater? Den frågan ställde jag mig hela tiden. Jag började bygga upp en mur runt om mig som ingen kunde riva ner, det krävdes mer än ord. Men den muren revs ner av ord. Vi skulle ha en mattelektion och som vanligt så kommer min speciell lärare och hämtar mig, men jag hade haft en rolig rast och jag ville så gärna sitta med dom och räkna matte tillsammans med andra. Jag bad och bad, jag sa att jag ville bara sitta med dom en gång och sen om jag behövde hjälp så kunde jag gå till henne. Men hon blev så arg för jag ville vara kvar där, så hon tittade på mig med sin arga blick och sa '' Du är inte lika bra på matematik som alla andra i din klass, förstår du inte det? Du fattar ingenting!''. Kan ni föreställa er att hon står och säger så högt till mig framför mina klasskamrater. Jag blev fruktansvärd sårad och ledsen. När jag kom hem så berättade jag det för mamma med gråten i ögonen och i halsen. Mamma blev fruktansvärt arg och ringde till skolan, och hon fick sluta där helt enkelt. Än idag hör jag dom orden i mitt huvud och jag får tillbaka den känslan  jag hade då.

 

När vi skulle börja sjuan så trodde jag att det skulle bli bättre. Innan man slutade sexan så skulle man skriva ner 5 namn på de personer man ville gå med, jag minns att jag skrev ner två. Sommarlovet gick och sjuan drog igång, jag hade fått en hel ny klass och nya vänner att umgås med. Jag trodde jag skulle få vara med mina klasskamrater och ha samma lektioner som dom. Men jag hade fel. Redan första dagen så fick jag nya speciell lärare, jag fick inte ens chansen till att visa vad jag kunde och det kändes som att ingen lyssande på mig att jag ville försöka. Utan dom tog mig från matten,svenskan och engelskan som hade dom tagit bort från mig redan i 3a. Så jag började läsa engelska i sjuan. 

 

Jag fick nya vänner och till en början så trivdes jag, men efter ett tag så gled jag in på fel spår och hamnade i fel umgänges krets. Jag började röka i tidig ålder samt började dricka redan vid 13-14 års åldern. Allt gick bara så fel,  allt jag ville var att visa vad jag kunde. Men jag fick inte den chansen, så jag började skolka mer och mer. Mina betyg blev sämre och sämre. Vid detta lag så hatade jag skolan och tycker det var häftigare att vara med mina vänner och sitta och röka och dricka. I 9an så började jag gå till skolan men jag jobbade inget på lektionerna. Jag fick sjuans mattade bok när jag gick i 9an, jag kände mig så fruktansvärt dålig. Det enda ämnerna jag var bra på var trä och syslöjd. Sedan kom den här ''skönhetsidealen'' in i bilden, man skulle se ut på ett visst och passa man inte så blev man helt enkelt inte accepterad. Ni kan ju tänka er hur det är att gå till skolan och tänka '' jaha vad ska dom påpeka idag då som är fel på mig''. Men tillslut slutade jag bry mig om vad dom andra sa och jag började sköta skolan mer, så jag gick ut med 65 poäng från högstadie.

 

Det slutade med att jag började på IV för jag inte kom in på något program med mina kassa betyg. Där såg jag en större möjlighet att träffa helt nya vänner och nya lärare som kanske kunde lyssna på mig. Vad jag själv kände att jag behövde och inte vad dom trodde jag behövde. Jag kan säga att jag har aldrig tyckt om skolan men jag älskade IV, där fick jag möjligheten att visa vad jag kunde, dom mötte mig på dom krav och villkor jag hade. Jag fick chansen att visa att jag faktiskt var bra. Jag hade matte svenska, engelska och självklart sylektioner. ( Mode och design hette inriktingen). Jag började älska matte igen som jag en gång hade gjort, jag kunde sitta och räkna i timmtal. Svenskan hade jag inga alls problem med, min lärare som jag hade på IV var förvånad över varför jag inte var godkänd i det ämnet. Engelskan har alltid varit mitt svagaste ämne trodde jag. 

 

Efter två år på IV så hade jag tillräkligt med bra betyg att komma in på en riktig gymnasie skola. Jag valde en linje som jag kände var rätt för mig. År 2012 tog jag studenten med inriktig barn och- fritidsprogrammet. Första året där blev jag godkänd i både engelska(grund) och matte(grund) och ännu en gång så förstod lärarna inte varför jag inte hade blivit godkänd. Skolan gick vidare och jag hade fått underbara klasskamrater och jag är så oehört tacksam att jag har träffat så många och underbara personer, både klasskamrater och lärare. På ett år läste jag upp alla grundämnerna. Vissa kurser har man inte i tex ettan,tvåan,trean på gymnastet. Men sista året på gymnasiet så tog jag mig själv i kragen och tänkte att jag ska visa alla dom lärare som mitt feldömt min inlärningsförmåga. På ett år läste jag upp BÅDE svenska A och B, vilket jag är så satas stolt över mig själv! Jag klarade även nationella provet i engelska trots att jag började med det språket i sjuan. Jag var 2 poäng från godkänt i nationella på matte A, så det gjorde att jag inte klarade kursen. Men jag var inte så dålig som alla dom lärare jag hade haft innan som hade tyckt det!  Jag kan stolt och med huvudet högt säga att jag fick ut med ETT IG i slutbetyg resten var G och VG! Och nu läser jag upp det på komvux! Och det går jätte bra, jag är faktiskt bra, det är bara det att jag anser att jag fick fel lärare i tidigare skolår.

 

 

Allt detta påverkade hur jag mådde och hur jag var som person. Idag så strävar jag efter att hjälpa barn i lågstadie med sina studier, jag vill ge dom den chansen och hjälpen som jag anser att jag inte fick. Jag vill förhindra att barn kommer efter i skolan. Det finns massvis med barn/tonåringar som hatar skolan och tycker skolan är ett helvete, men det är din framtid. Du måste sköta den och känner du att du inte får den hjälp du behöver så prata med någon på din skola som du har förtroende för. Låt dom hjälpa dig, samt att har du läxor så gör dom på en gång istället för att skjuta upp dom. Annars hamnar du där jag är idag. 21 år, arbetslös och pluggar på komvux, det är vell ingen framtid att sträva mot? Ta några veckodagar och plugga på, för det är ju på helgerna man vill göra alla dom där roliga sakerna på. Ge inte upp för gudskull! Det finns folk som tror på er och dom vet att ni kan klara det bara ni vågar misslyckas på prov och pluggar mer. Jag ångrar det stort idag att jag inte gjorde det i högstadie! Man är lätt efterklok.

 

Jag vägade 53 kg för ett par år sen och sen hamnade jag i en svaka där jag kände mig misslyckad och värdelös. Detta kom när 9an hade slutat och jag skulle hamna på IV. Jag började tänka på att jag inte skulle ta studenten med mina jämåriga eller risken att min lilla syster kanske skulle ta den före mig. Den tanken var inget jag trivdes med! Det slutade med att jag tillslut vägde 43 kg. Jag rasade i vikt. Sen jag började på IV så försökte jag öka min vikt, jag åt som satan i skolan, jag älskade skolans mat, Jag tog flera gånger om. Men inget hände.. Jag var kvar på 43 kg. Jag testa äta nyttigt ett tag och röra på mig, det hände inget.. Jag åt skräp mat varje dag, det hände inget då heller.. Tills slut gav jag upp, och efter ett tag så märkte jag hur vissa kläder blev för små, jag ställde mig på vågen, 45 kg, några månader efter 46kg. Igår ställde jag mig på vågen igen 48,2kg. Jag är stolt över mig själv att jag har lyckas gått upp i vikt. Det är en kamp. Vissa har jätte lätt att gå upp och jag har jätte svårt. Jag har lättare att gå ner i vikt, och det skrämmer mig lite, så jag måste äta varje dag för att inte gå ner. Och nu kommer vi in på något annat, döm inte boken för dens omslag! Många har klaga på att jag är för smal, och ja det är jag med jag har en bakrund till det. Och du ska bara veta hur jag kämpar varje dag för att få i mig allt. Men jag älskar min familj och alla mina vänner som har funnits där både i ur och skur. Så er vill jag tacka  med hela mitt hjärta! Jag älskar er!

 

DÅ(Vitt linne)                                                                    NU (Svart tröja)